IATA för att min svägerskas och hennes mans uppfostran gör mig heltokig? Min svägerska är förskollärare och tror helhjärtat på lågaffektivt bemötande, eller LAB. Ni har säkert hört om det i skolvärlden, man ska möta barn i hög affekt med låg affekt så att situationen lugnar sig.
Jag tror verkligen att LAB har sin plats och att man som förälder inte ska skrika på sina barn hela tiden. Att kommunicera och skapa förståelse mellan barn och förälder är bra och något jag kan skriva under på. Men ibland måste man ryta till mot barnen för att de ska fatta.
Ungen i fråga är en tjej på 4 år. Hon är kär och snäll men har en tendens till att inte lyssna och göra som hon bäst behagar och om hon inte får som hon vill blir det total härdsmälta. Så är ju typ alla barn, men det sker verkligen noll disciplin när saker går för lugnt. De vill aldrig höja rösten mot henne. Hon kan kommunicera och förstår rätt och fel och framför allt vad ordet nej betyder.
Precis suttit genom en lunch där flickan i fråga skrek genom hela för att ketchupen på hennes hamburgare inte låg rätt. Personligen tycker jag att man någonstans får ryta till mot ungen att om burgaren inte passar får hon vara tyst och låta bli att äta, men icke. Istället skulle de blidka henne hela vägen och göra om hamburgaren, men inget passade och hon fortsatte skrika.
Så här är det hela tiden. Är jag en opåläst stofil med föråldrad syn på uppfostran som stör mig på detta?
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Joina vår Lemmy-gemenskap på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/qndry at 2023-07-07 11:21:41+00:00.
Obligatorium1 at 2023-07-07 11:52:59+00:00 ID:
jr0gwdaFramför allt handlar det om att det är superenkelt att vara förälder när man själv inte är det. Jag var också expert på hur andra skulle uppfostra sina barn tills jag själv fick ett. Då drabbades jag av två insikter:
Barnuppfostran är svårt som fan när man gör det på heltid, för du måste se till att allt fungerar över tid, och i relation till alla andra delar av livspusslet. Det innebär att man måste välja sina strider, och ibland göra suboptimala saker i ett läge för att det inte skall ha sönder något annat via dominoeffekter.
barn är individer, precis som andra människor. De är bara extra komplicerade eftersom de är under utveckling, och därmed inte ens själva förstår sig på hur de fungerar. Det innebär att det inte finns några universalmetoder för barnuppfostran. Varje barn kräver unika lösningar som är skräddarsydda för just den individen i just det utvecklingsskedet.
Sammanfattningen är alltså att du för att ha full kompetens att bedöma vad som är lämpligt behöver 1) vara förälder, 2) vara förälder till just det barnet.
SolarPoweredKeyboard at 2023-07-07 14:35:48+00:00 ID:
jr11dn2Min inställning till mitt eget barn är den samma som jag haft till andras barn tidigare. Alla barn är inte 100% unika och att läggdags blir lite jobbigt sen är ingen ursäkt att låta ens barn leka rövare, exempelvis.
Var på ett lekland igår och ett par föräldrar försökte resonera med sin ~4-5 åring att man ska vänta på sin tur och inte putta undan andra barn från leksakerna. Det gick ju så där... Säg åt ungen att antingen gör du som du blir tillsagd eller så går vi därifrån. Och lyssnar han fortfarande inte så är det bara att ta honom i armen och gå därifrån. Sen gör man ett nytt försök nästa gång. Allting behöver inte vara rocket science hela tiden.
doomLoord_W_redBelly at 2023-07-07 16:59:33+00:00 ID:
jr1n5zgMånga orkar inte och det är så förståeligt. Problemet är att det finns föräldrar som har så låga krav på sig själva att om barnet är nöjdt så är man bra förälder, vilket såklart inte har något med föräldraskap att göra, ALLS.
Det är ett ypperligt bra sätt att intala sig själv att man är en bra förälder trots att man vet, eller en gång i tiden visste, att man inte gör rätt. Om man ger vika för man är sjuk eller måste upp om 3 timmar så vet man att man gör fel och ser därmed till att det blir en ovanlig avvikelse. Man behöver inte alltid lyckas men att ljuga för sig själv är jävligt onödigt.
Ditt exempel med leklandet är direkt störande på en helt annan nivå. På väg hem och hemma kommer det vara ett jävla liv om man drar därifrån i förtid såklart.
Men att låta sitt barn agera på ett sådant sätt mot andra barn för man inte orkar med det är fan inte okej. Vill du vara en toffel själv för det är bekvämt så får du vara det men det ska inga andra barn få lida för om du kan förhindra det.
Obligatorium1 at 2023-07-07 18:29:56+00:00 ID:
jr211koDå hade du turen att få ett barn som fungerar med dina metoder, skulle jag säga. Trevligt.
Tja, med vårt barn (ca 2,5 år) fungerar det alldeles utmärkt att resonera med henne om sådant. Vi behöver inga ultimatum - hon går att resonera med, eftersom hon är extremt tidig i sin språkutveckling och råkar vara lagd åt det hållet.
För ett barn som t.ex. inte är lika tidig i sin språkutveckling, eller är mer impulsiv, fungerar det säkert sämre. Det som är viktigt i ditt exempel är ju framför allt att man måste prioritera att inte störa andras upplevelse (d.v.s. oavsett vad som är bra för ditt barn, så är steg ett att få puttandet och leksaksstjälandet att upphöra omedelbart, sedan går man vidare till fostranssteget). Om det innebär att man tar ett samtal om varför man måste vänta på sin tur, eller om det innebär att man lyfter ungen och går till ett annat rum, spelar mindre roll - bara det avbryter störningen.
geon at 2023-07-07 12:01:11+00:00 ID:
jr0hrb5Nej.
Bjoer82 at 2023-07-07 14:21:19+00:00 ID:
jr0zbz3Jag håller med dig i mycket av vad du säger och förstår din poäng i stort, men vissa saker är rätt universella, med variationer. T.ex. tror jag inte på det här med att välja sina strider. Jag tar alla strider med min 2.5-åring. Berättade det för mina grannar som var över på middag (med egna barn i samma ålder) och de undrade hur jag orkade. Och jag tror faktiskt inte det är jobbigare - i längden. Genom att konsekvent ta alla strider visar du att ditt ord gäller och att det inte är någon idé att gnälla och grina om det. Det blir helt enkelt färre strider totalt över tid. Med det sagt anser jag inte att jag är sträng på något sätt. Jag är rätt tillåtande till vad han får göra och tycker han ska få testa och utforska mycket. Går saker sönder så gör det det. Men när jag säger till så är det det som gäller.
Man märker att min sambo, som säger till oftare och är mera försiktig med vad han får göra, så blir det längre tider av gnäll och tjafs, och det sker oftare. Hon är inte lika konsekvent i att ta till någon form av konsekvens så hennes hot fungerar inte lika bra.
Så jag tror visst folk kan ha bra råd eller tips, trots att de varken är barnets föräldrar eller föräldrar över huvud taget.
Obligatorium1 at 2023-07-07 18:23:50+00:00 ID:
jr20416Tja, det fungerar då alltså för din 2,5-åring. För vår skulle det inte fungera. Om man tar t.ex. TS exempel:
... Så har vår dotter besvär med ätselektivitet som har sin grund i att hon föddes med ett underutvecklat tarmsystem och tidigt fick negativa associationer med mat och måltidssituationer. Efter kontakt med logoped och dietist blev vår behandlingsplan att så långt som möjligt låta henne hantera måltidssituationer på egna villkor, så att man kan bryta den associationen. Vi skall därmed absolut inte ryta åt henne när hon äter, utan uppmuntra att hon leker och gör sina egna val, annars riskerar hon att utveckla en fullständig ätstörning.
Det finns alltid barn som någon viss metod inte fungerar med, oavsett hur fantastisk du själv tycker att den har varit för ditt barn. Du har ju bevisligen hittat något som fungerade för er, och det är bra, men det är inte ett bevis för att det fungerar i allmänhet.
Personligen kan jag också tycka att det låter som att "ta alla strider" innebär att alla får strida onödigt mycket - det finns många strider som helt enkelt inte är viktiga. Om dottern inte vill ta på sig de röda strumporna jag har tagit fram åt henne idag, utan hellre vill ha de blå, då kan hon väl få det - så skuttar vi i väg till förskolan sedan. Det är inte värt att ta en strid om att hon minsann skall ha de strumpor jag har tagit fram, av ren princip, och sedan totalförstöra allas morgon och komma för sent till förskola och jobb. Men det baserar jag ju på min erfarenhet av föräldraskap för mitt barn, så om det fungerar bättre för dig att tvinga fram en strid om strumporna så gör det väl det.
GunnarVonPontius at 2023-07-07 15:00:17+00:00 ID:
jr14xoiBevisligen finns det massor med föräldrar som tycker de är duktiga föräldrar men som har satans skitungar som barn. Så nej, bara för att man är förälder vet man inte automatiskt bättre.
Obligatorium1 at 2023-07-07 18:31:03+00:00 ID:
jr217jdNej, det krävs absolut mer än så. Det är nödvändiga förutsättningar, men inte tillräckliga sådana.