IATA för att min svägerskas och hennes mans uppfostran gör mig heltokig? Min svägerska är förskollärare och tror helhjärtat på lågaffektivt bemötande, eller LAB. Ni har säkert hört om det i skolvärlden, man ska möta barn i hög affekt med låg affekt så att situationen lugnar sig.
Jag tror verkligen att LAB har sin plats och att man som förälder inte ska skrika på sina barn hela tiden. Att kommunicera och skapa förståelse mellan barn och förälder är bra och något jag kan skriva under på. Men ibland måste man ryta till mot barnen för att de ska fatta.
Ungen i fråga är en tjej på 4 år. Hon är kär och snäll men har en tendens till att inte lyssna och göra som hon bäst behagar och om hon inte får som hon vill blir det total härdsmälta. Så är ju typ alla barn, men det sker verkligen noll disciplin när saker går för lugnt. De vill aldrig höja rösten mot henne. Hon kan kommunicera och förstår rätt och fel och framför allt vad ordet nej betyder.
Precis suttit genom en lunch där flickan i fråga skrek genom hela för att ketchupen på hennes hamburgare inte låg rätt. Personligen tycker jag att man någonstans får ryta till mot ungen att om burgaren inte passar får hon vara tyst och låta bli att äta, men icke. Istället skulle de blidka henne hela vägen och göra om hamburgaren, men inget passade och hon fortsatte skrika.
Så här är det hela tiden. Är jag en opåläst stofil med föråldrad syn på uppfostran som stör mig på detta?
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Joina vår Lemmy-gemenskap på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/qndry at 2023-07-07 11:21:41+00:00.
Obligatorium1 at 2023-07-07 18:23:50+00:00 ID:
jr20416Tja, det fungerar då alltså för din 2,5-åring. För vår skulle det inte fungera. Om man tar t.ex. TS exempel:
... Så har vår dotter besvär med ätselektivitet som har sin grund i att hon föddes med ett underutvecklat tarmsystem och tidigt fick negativa associationer med mat och måltidssituationer. Efter kontakt med logoped och dietist blev vår behandlingsplan att så långt som möjligt låta henne hantera måltidssituationer på egna villkor, så att man kan bryta den associationen. Vi skall därmed absolut inte ryta åt henne när hon äter, utan uppmuntra att hon leker och gör sina egna val, annars riskerar hon att utveckla en fullständig ätstörning.
Det finns alltid barn som någon viss metod inte fungerar med, oavsett hur fantastisk du själv tycker att den har varit för ditt barn. Du har ju bevisligen hittat något som fungerade för er, och det är bra, men det är inte ett bevis för att det fungerar i allmänhet.
Personligen kan jag också tycka att det låter som att "ta alla strider" innebär att alla får strida onödigt mycket - det finns många strider som helt enkelt inte är viktiga. Om dottern inte vill ta på sig de röda strumporna jag har tagit fram åt henne idag, utan hellre vill ha de blå, då kan hon väl få det - så skuttar vi i väg till förskolan sedan. Det är inte värt att ta en strid om att hon minsann skall ha de strumpor jag har tagit fram, av ren princip, och sedan totalförstöra allas morgon och komma för sent till förskola och jobb. Men det baserar jag ju på min erfarenhet av föräldraskap för mitt barn, så om det fungerar bättre för dig att tvinga fram en strid om strumporna så gör det väl det.