Jobbar dagligen med min ångest. Jag träffar en psykolog veckovis (ibland 2). Jag har galet lätt för katastroftankar, får lätt ångest och stark oro.
Jag och sambon ska bege oss ut i Sverige på en bilsemester nu i sommar och jag har världens oro och ångest för våra bromsar på bilen har börjat tjuta. Hör och häpna. För mig världens största grej och jag mår sjukt dåligt av det. Att något ska gå sönder eller är trasigt på bilen.
Jag hör också att efter en starkare imbromsning så tjuter det som i omgångar lixom tjuuut…..paus….(kommer till samma ställe igen som orsakar tjutet i guess) och tjuuut… med en högre ton.
Bilen är 6 år gammal och har endast gått 7000 mil. Snål körning. Och den gick igenom besiktning förra året utan anmärkning.
Jag hatar mig själv för att jag en sån idiot. Överallt man läser så säger det ”det är oftast ingen fara, bara X problem som inte är farligt”.
Var till och med en Bilia verkstad som kollade och lyssnade snabbt utan att säga att det troligtvis var några större problem.
Jag fucking hatar min hjärna så jävla mycket.
Allt skriver utan att kolla igenom vad jag skrivit för övrigt. Säkert helt osammanhängande.
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Joina vår Lemmy-gemenskap på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/aomajgad at 2023-07-05 13:14:58+00:00.
slorpa at 2023-07-06 05:29:22+00:00 ID:
jqus5kuTa ett steg tillbaka med ångestkänslorna. Du VET att du ofta får ångestkänslor och tankar från allt möjligt. Du VET också att du gjort det lämpliga för att försäkra dig om att det inte finns verklig fara (kollat in bromsarna, gått igenom besiktning). Då kan du alltså konstatera att det du känner är 99% garanterat att vara "bara" i ditt huvud. Med det sagt så vet du att det du känner/tänker är INTE tecken på fara. Du är säker, trots att det känns sådär. Ditt system tror att du är exponerad till faktisk fara, men det är i själva verket bara tankar/känslor. Med den vetskapen, försök sitta ner och välkomna ångesten. Acceptera den med öppna armar och tänk "det här som jag känner nu som är så jävla intense och jobbigt, det kan inte skada mig för det är endast känslor/tankar i min kropp/sinne." Lär dig öva på detta och visa din kropp att det inte finns fara där. Stirra rakt in i abyssen, så att säga. Gör detta som regelbunden övning, och försök vara okej med mer och mer intensitet av det. Andas djupt och regelbundet in i det. Känn det till fullo utan att fly undan från det.
Genom att genomfölja och välkomna känslorna på det sättet, så visar du din kropp att det faktiskt inte är farligt. Du bör se en minskning av intenistet över tid i och med att kroppen lär sig att denna känsla inte är något farligt.
Sen finns det troligen också en inre del av dig som bär på mycket rädslor. Kanske en yngre del av dig som har varit med om faktiskt läskiga och farliga saker som barn? Den delen av dig kanske aldrig fick känna trygghet, och därför bubblar skräcken upp i alla aspekter av livet nu som vuxen. Nyckeln att stilla sådan skräck är att återkoppla till den delen. Sätt dig ner och känn efter när du brukade känna denna skräck som barn. Vilka minnen kommer upp? Vad gick du igenom? Gå in i minnesbilderna som den starka och kapabla vuxna du nu är, och ta hand om den mentala representationen av ditt unga rädda jag. Finns där för dig själv, och skänk trygghet och kärlek och omsorg. Lova dig själv att finnas där för dig själv oavsett vad. Detta slags arbete tar mycket tid och energi, men när du väl lyckas koppla till det där djupare rädda jaget så kan du få enorm förändring på djupet och dessa skräck-känslor minskar markant då.
I samma anda som stycket ovan, så akta dig för dessa själv-hatiska attityder. Tänk dig din yngre, rädda del av dig själv. Externalisera det som ett litet barn som du har hand om. Tänk dig ett sådant barn bredvid dig som är rädd för katastrofer och inte vågar lita på världen. Sen kommer du som vuxen och säger "jag fucking hatar dig för att du är så liten och rädd och gör livet svårt för mig". Hur tror du det barnet skulle känna sig då? Mindre rädd? Knappast. Snarare som ett problem, och barnet lär sig då vara tyst och undantrycka rädslan och inte säga mycket. Så kan det lätt bli med sina egna delar också. Nyckeln till att bli en hel person, med hälsosamma sätt att hantera sig själv är att lära sig älska och ta hand om alla sina svagheter. Att hata delar av sig själv leder ingenvart, även om det är förståeligt att du känner frustrationen.