/r/Sweden

Stoltlallare at 2023-07-07 18:10:48+00:00 ID: jr28yhj

Zero är inte det bästa heller men socker e fan hemskt för tänderna. Dock nu snackas de om cancer och zero läsk så ksk it en bra replacement heller

Palsternac at 2023-07-07 18:55:15+00:00 ID: jr2bldc

Att jag tillät mig själv att bli en patetisk alkis

Odd-Strawberry1238 at 2023-07-07 19:28:10+00:00 ID: jr2e83k

Att jag inte tog livet av mig innan jag skaffade barn. Nu kan jag inte göra det utan att förstöra två små människor, så jag tvingas låta bli för att de förtjänar alla förutsättningar att växa upp lyckligt.

lovingblooddevil at 2023-07-07 17:45:41+00:00 ID: jr22img

Att jag inte sökte riktig hjälp tidigare för min anorexia nervosa (AN). När jag fyllde 17 var jag väldigt intresserad av träning, gym och diet och när jag märkte att jag såg mer och mer vältränad ut i spegeln så blev träning och en strikt diet det enda jag fokuserade på. Jag har dessutom OCD vilket förmodligen förvärrade situationen och ledde till utvecklingen av AN. Det innebar att jag bestraffade mig själv med mer träning och striktare diet om jag inte lyckades nå ett visst träningsmål eller hålla mig under ett visst kaloriintag per dag. Eftersom AN är en psykisk sjukdom så fick jag en förvrängd självbild att jag var fullständigt frisk och vältränad medan i verkligheten var jag extremt underviktig och hade flera symptom av anorexia; muskelsvaghet, benskörhet, drastisk hårförlust, svag blödarsjuka, depression, hjärtklappningar, insomnia etc.. Någon gång efter att jag fyllt 19 så hände det som fick mig att äntligen söka hjälp och bli frisk. Jag var ute och joggade sent på kvällen och kände plötsligt hur det gjorde extremt ont i bröstet och efter det så svimmade jag, vaknade någon timme senare och insåg då att om jag fortsätter så här så kommer jag någon gång att få en hjärtinfarkt eller organsvikt och dö. Efter det sökte jag hjälp från både psykolog och ätstörningsspecialist och lyckades bli fri från AN och återgå till en hälsosam normalvikt. Däremot fuckade AN upp min sköldskörtel så att jag nu har hypotyreos vilket innebär att jag behöver ta levaxin daglingen för att ha tillräckligt med sköldkörtelhormon i kroppen. Är snart 21 år och finns inte en dag som går förbi utan att jag ångrar hur jag aldrig kunde vara nöjd med mig själv och min kropp.

quadratis at 2023-07-07 17:46:26+00:00 ID: jr29rwt

det här är inget jag ångrar just idag men kan tänka mig att jag kommer ångra i framtiden. jag har tillägnat nästan all tid av mitt liv från jag var 15-20 till nu (40+) åt min hobby, som jag nu lever ganska gott på, och har gjort i 10-15 år. äger lägenheten och bilen, inga lån, passiv inkomst och mycket pengar över till prylar och onödiga ting. däremot har jag inte gett mig själv någon tid alls till det sociala. har inte haft någon relation alls på bra många år, och känner mig helt handikappad på hela den biten. har ett par nära vänner, men alla bor halva sverige bort, så jag har inte träffat någon på ett par år, och efter så lite socialt umgänge på så lång tid så har jag tappat suget på att ens försöka. jag trivs väl rätt så bra med mig själv och mitt göra helt enkelt, men kan som sagt tänka mig att jag kommer ångra mig ganska hårt i framtiden, eller är väl iaf rädd för det.

Vikingr69 at 2023-07-07 20:21:22+00:00 ID: jr2lpdw

Många saker men det är en del av livet och går ej att förändra. Ingen idé att önska något.

Saker som är gjorda är gjorda.

Jag tänker dock mycket på det jag har gjort fel och fäller en tår då och då.

Livet är orättvist men det är också rättvist.

Zetto0__ at 2023-07-07 20:21:18+00:00 ID: jr2kphs

Att jag inte la märke till att min egna mamma hade ljugit för mig i cirka hela mitt liv, fick mig att tro att allt var pappas fel, blev uppväxt med att ljuga tills jag blev runt 15~ och insåg att allt han hade gjort under åren var för min skull, jag flyttade ut till honom och han är den typen av förälder som många kan önska sig för.

Släpper allt om det har hänt något, han har alltid levt med att vara ärlig för man kommer ingenstans med att ljuga, han har aldrig ljugit så långt jag kan minnas, han avskyr när folk ljuger och han ställer även upp oavsett vad det än är, givetvis så ifrågarsättar han vissa saker om det låter lite luddigt men han menar bara ens bästa.

Har två diagnoser (ADHD & Autismspektrumstillstånd) som förmodligen har haft ett stort inflytande i mitt liv samtidigt som allt hände, mamma ville flytta när jag skulle ansöka till gymnasieskolor, mådde skit rent upp och ner etc. Flyttade ut till pappa innan jag gick ut högstadiet, har ett syskon med som också har adhd men hennes är extremt grov, under samma tid umgicks hon med fel personer och gick över till mammas sida. Hon flyttade in till pappa efter ett halvår när vår mamma hade knark, min bonusmamma som jag nu anser vara den mamman som jag aldrig hade frågade om jag visste något och självklart visste jag inget.

Spolar fram ett par år och är i mitten av mina gymnasiestudier, El&Energi (Nätverk & Kommunikation) blev motiverad av personligt intresse samt tack vare min pappas kunskap och intresse innan han bytte yrke (han är lastbilschaufför nu och kör kranbil) min syster började hugga honom i ryggen gång efter gång och ärligt så har han varit för snäll, men tiden gick och runt sen augusti 2021 beslöt han sig att ta ett hårt beslut och sparkade ut henne. Hon hade ljugit om så pass mycket för socialtjänsten att han gick till rättegång om att mentalt misshandlat henne, vet inte direkt vad det heter men poängen är att hur mycket skit han har fått så ställer han fortfarande upp för en. Han bröt all kontakt med min syster och vår mammas sida helt.

Om vi fortsätter runt min gymnasiegång: under våra praktikperioder som skädde under pandemin blev en mardrömm för mig, blev den enda i klassen som inte fick en praktikplats i det området jag studerar i vilket sög, fick vara på två arbetsplatser och stod mest och gjorde inventering och kundservice. Tiderna däremot varierade helt jämfört med de som gick i min klass, började 07:00 till 12-14, båda ställen hade knappt några kunder som gjorde beställningar pga pandemin, klagade inte över arbetstiderna men blev väldigt irriterad att jag inte kunde få utveckla mina kunskaper och lära mig nya saker samtidigt.

Spola fram tills nutiden så har jag precis nyligen blivit 22, har velat studera vidare i högskola men jag ifrågasatte mig själv när både pappa och bonusmamman frågade om jag verkligen kunde klara av det, kort innan jag tog studenten sommaren 2021, övertänkte det så pass länge så att jag övertänkte det och fick dåligt samvete om mig själv och sket i det, har personlig intresse för programmering, nätverksrelaterade saker, säkerhet etc men varje jävla företag kräver X år erfarenhet även om jag skickade med de saker jag enbart kunde göra på min ände. Jag hade bara min dator att arbeta med så jag gjorde några VMs (Virtual Machine) d.v.s virtuella datorer, skickade med genomgripliga filer likadant med bilder av all kod jag skrev, använder VS Code och Sublime text, för Ansible skrev jag det i C# och Python och använde PuTTy för att sätta upp linux os för mina VMs men ingen tog in mig, spolar fram tills nu idag letar jag fortfarande efter jobb inom IT-området, bor fortfarande i pappas hus men han har flyttat ut-ish och hjälper till bonusmamman med hennes sommarvilla.

Har haft många idéer som båda har ifrågasatt mig om hur jag ska få vissa grejer att fungera som har fått mig att trycka ner mig själv. Är inte redo för vuxenlivet även om jag har blivit dåligt uppfostrad, när jag flyttade ut hade pappa cirka mindre än 4 år på sig att få mig in på rätt väg men här är jag. Innerst inne så ångrar jag att jag inte kan känna stolt över mig själv och att jag känner mig som en besvikelse, ångrar en massa saker som jag inte har nämt här men hela skiten är tamigfan långt nog, ångrar mest av allt är att jag inte säger om det är något till honom innan eller tills det blir skit, har alltid haft svårt med det.

Han har tjatat på mig att ingen fråga är för dumm och att det är bara att komma ut och fråga/prata om det är något. Jag kan inte allt men jag har svårt att förstå vissa grejer, är ingen läkarexpert häller men för er som är kunniga inom psykiska diagnoser så skulle jag uppskatta om ni kan klartydligs vissa saker här som alla kanske inte förstår 💀 är själv medveten om hur jag kan vara ibland.

Schnitzel1337 at 2023-07-07 17:55:11+00:00 ID: jr2hms4

Besökte en butik i Kiruna som skulle stängas ner som hade bra jeans för 200 kr st. Köpte 3 st i min storolek.

Borde köpt alla som fanns.

qcdata at 2023-07-07 20:17:06+00:00 ID: jr2kgv6

Skulle blivit knutte mycket tidigare. Så jävla roligt å rofullt att blåsa fram på en tvåhjuling.

AirportCreep at 2023-07-07 17:46:26+00:00 ID: jr2h0vx

Att jag inte skickade in min jobbansökan till Försvarsmakten precis efter att jag muckat. Så jävla korkad jag var. Gick och pluggade istället och hitta ett vanligt och tråkigt kontorsjobb.

Nu har jag dock nästan 10 år senare jobbat som en åsna för att komma i form, och blivit godkänd till beredskap för krishanteringsoperation.

SurfFredde at 2023-07-07 20:40:28+00:00 ID: jr2n0t2

Jag borde börjat surfa (på vågor, inte nätet) tidigare och gjort det MER. Nu har jag två små barn och bor i heeeelt fel land för denna syssla. Blir väl några dagar surf per år 😢

Samt att jag borde tagit hand om mina eksem bättre som ung. Nu är huden fan förstörd överallt av all kortisonkräm.

MrChosek at 2023-07-07 20:42:03+00:00 ID: jr2phmz

Jag slösade bort 10 år av mitt liv mellan åldern 19-29. Seriöst, det enda jag gjorde var att bo hemma och jobba endast helger i 10 år. Så skamfyllt.

Efter 10 år valde jag att studera en 2-¨årig yrkesutbildning. Idag är jag 31 år och har jobbat heltid i lite mer än 1 år och har på kort tid kommit ikapp lönemässigt men även passerat vissa av mina kompisar som studerade på 3-5 år på högskola

Jag undrar vart fan jag kunnat vara karriärmässigt och pengamässigt om jag tog tag i mitt liv efter gymnasiet istället för att kasta bort 10 år av mitt liv.

Hade knappt någon kontakt med brudar heller under 10 åren heller. Såg mig själv som en patetisk nolla som inte någon tjej var värd att slösa sin tid på.

Viking-Savage at 2023-07-07 19:22:43+00:00 ID: jr2miqj

Att jag inte var man nog att ta för mig av tjejerna som dukade upp sig för mig: Hon goingen på bröllopet som ville ta en massa selfies och frågade om jag ville se hennes stuga (ja, bröllopet var mitt ute på ett björnobserervatorium/pensionat vid den ryska gränsen), snyggtjejen i klassen som gav mig flera chanser under nian, den andra snyggtjejen som ville ha min uppmärksamhet genom att sitta i mitt knä eller uppmuntra mig till att dagligen ta på hennes saftiga rumpa som hon visste att jag gillade, eller den erbjudna trekanten med mitt ex. och hennes bästis, eller de tjejer jag raggat på krogen upp för att sedan kasta på mina vänner, eller hon kurviga bruden på en midsommarfest som satte sig i mitt knä med pilsk blick som jag sedan dodgade och introducerade för min vän (som senare tryckte på henne i en våningssäng, med ett annat kompispar som låtsas på överslafen LOL), eller hon den goa invandrarbruden utanför Liseberg som ville ha med mig på hennes efterfest (som ingen annan hört något om) när krogrundan var slut men som inte blev av för att jag skulle cykla hem och vakna tidigt för att träna med min bros. ETC ETC.

Jag har fått höra att "Du har så lätt för att få brudar". Det såg ut så på ytan men jag var patetisk inombords och vågade sällan gå hela vägen även om de visade att de ville.

Jag var extremt rädd för sitt misslyckas så bättre att inte ens prova amirite? . . .

Jag var med andra ord helt dum i huvudet som sumpade dessa chanser. Anledningen var att jag var feg och oskuld, sedan inte längre oskuld men fortsättningsvis feg ett tag. Jag tänkte att "jag är ung och det kommer fler chanser". Det gjorde det. Men inte de chanserna med dom tjejerna. De chanserna till de upplevelserna kommer aldrig hända igen. Kommer alltid ångra mig.

När jag var 24 vände allt och jag var inte längre feg, men självsäker. Ångern ökade markant för att jag insåg ville nolla jag varit som förstört för mig själv på ett eller annat sätt alla tidigare år.

SnooWoofers6281 at 2023-07-07 20:48:52+00:00 ID: jr2qjcn

Att jag hoppade av gymnasiet. Jag hade egentligen ingen riktig anledning varför jag gjorde det, utan jag kände mig mållös, ångestfylld och deprimerad och det var min enda anledning. Jag hade kunnat kämpat igenom det dock. Det är helt mitt fel. Efter några år av att inte ha vart i skolan eller haft social kontakt eller umgänge på det viset så inser jag vilket stort misstag jag gjort. Nu känner jag dom där känslorna i mycket högre grad jämfört med vad jag kände då och det blir bara värre. Börjar få panik attacker och börjar bli sömnlös. Jag har missat så mycket som en ung person borde göra och uppleva. Det är inte bara den mentala hälsan som påverkas utan också chansen till en karriär. Nyligen har jag börjat planera att studera på komvux och äntligen ta igen gymnasiestudierna då jag börjat må litte bättre men då har ödet bestämt sig för att sätta en bom för dom planerna efter att min mamma gick bort i cancer.

Nu har jag hamnat i strul med bankerna i frågan om bolånet och jag kan inte sluta tänka på att om jag bara hade gjort klart gymnasiet, hade stabilt arbete så kunde jag ha undvikt detta till en större grad.

Jag vill försöka övertala yngre människor att inte hoppa av gymnasiet oavsett hur svårt det än är och att gämföra vinsten du gör genom att uthärda det versus helvetet man hamnar i om man hoppar av. Om nått så hoppas jag att min story kan komma till nån nytta i den aspekten.

Slydoggen at 2023-07-07 21:14:43+00:00 ID: jr2rx5i

Alla skriver att dom ångrar saker kopplat till tjejer, lägg ned. Det är inte värt det ett dugg xD

ViggeViking at 2023-07-07 22:02:48+00:00 ID: jr2x9fp

Jag skulle ha varit mer som alla andra som barn. Typ varit mer utåtriktad och haft samma intressen som mina klasskamrater. Tyvärr så fick jag inte en typisk uppväxt med kompisgäng, kärlek och fester. Å andra sidan visste jag inte att jag var autistisk då.

Nu är jag snart 29 men jag har bestämt mig för att korrigera mina misstag. Jag ska börja testa droger, vejpa, gå på raves, fixa tatueringar och bli mer utåtriktad, trots att jag är en mycket inåtvänd person. Att vara lillgammal ocg formell passar mig inte mer, livet är för kort för att vara en tråkig moralist :)

HillInTheDistance at 2023-07-07 21:42:54+00:00 ID: jr2v2xy

När jag var ung lärde jag mig att jag alltid skulle prioritera att inte skada folk eller göra dem obekväma.

Enklaste sättet att göra det var att inte existera, dra sig undan, aldrig närma mig folk.

Lärde mig allt för sent att det var nödvändigt att skada folk och att göra dem obekväma för att lära sig att bli en människa som kan existera runt andra människor. Och att folk inte tog så mycket skada av min närvaro som jag ville tro.

Har fortfarande problemet att jag känner mig som någon slags brottsling i alla miljöer där jag inte är explicit inbjuden. Gymmet, fik, kan knappt gå till coop utan att till viss del känna att jag inte får vara där.

Det skulle vart så mycket enklare om jag kunde lärt mig att vara människa när alla andra gjorde det, när alla var obekväma och idiotiska. Men sånt är livet.