/r/Sweden

Zetto0__ at 2023-07-07 20:21:18+00:00 ID: jr2kphs

Att jag inte la märke till att min egna mamma hade ljugit för mig i cirka hela mitt liv, fick mig att tro att allt var pappas fel, blev uppväxt med att ljuga tills jag blev runt 15~ och insåg att allt han hade gjort under åren var för min skull, jag flyttade ut till honom och han är den typen av förälder som många kan önska sig för.

Släpper allt om det har hänt något, han har alltid levt med att vara ärlig för man kommer ingenstans med att ljuga, han har aldrig ljugit så långt jag kan minnas, han avskyr när folk ljuger och han ställer även upp oavsett vad det än är, givetvis så ifrågarsättar han vissa saker om det låter lite luddigt men han menar bara ens bästa.

Har två diagnoser (ADHD & Autismspektrumstillstånd) som förmodligen har haft ett stort inflytande i mitt liv samtidigt som allt hände, mamma ville flytta när jag skulle ansöka till gymnasieskolor, mådde skit rent upp och ner etc. Flyttade ut till pappa innan jag gick ut högstadiet, har ett syskon med som också har adhd men hennes är extremt grov, under samma tid umgicks hon med fel personer och gick över till mammas sida. Hon flyttade in till pappa efter ett halvår när vår mamma hade knark, min bonusmamma som jag nu anser vara den mamman som jag aldrig hade frågade om jag visste något och självklart visste jag inget.

Spolar fram ett par år och är i mitten av mina gymnasiestudier, El&Energi (Nätverk & Kommunikation) blev motiverad av personligt intresse samt tack vare min pappas kunskap och intresse innan han bytte yrke (han är lastbilschaufför nu och kör kranbil) min syster började hugga honom i ryggen gång efter gång och ärligt så har han varit för snäll, men tiden gick och runt sen augusti 2021 beslöt han sig att ta ett hårt beslut och sparkade ut henne. Hon hade ljugit om så pass mycket för socialtjänsten att han gick till rättegång om att mentalt misshandlat henne, vet inte direkt vad det heter men poängen är att hur mycket skit han har fått så ställer han fortfarande upp för en. Han bröt all kontakt med min syster och vår mammas sida helt.

Om vi fortsätter runt min gymnasiegång: under våra praktikperioder som skädde under pandemin blev en mardrömm för mig, blev den enda i klassen som inte fick en praktikplats i det området jag studerar i vilket sög, fick vara på två arbetsplatser och stod mest och gjorde inventering och kundservice. Tiderna däremot varierade helt jämfört med de som gick i min klass, började 07:00 till 12-14, båda ställen hade knappt några kunder som gjorde beställningar pga pandemin, klagade inte över arbetstiderna men blev väldigt irriterad att jag inte kunde få utveckla mina kunskaper och lära mig nya saker samtidigt.

Spola fram tills nutiden så har jag precis nyligen blivit 22, har velat studera vidare i högskola men jag ifrågasatte mig själv när både pappa och bonusmamman frågade om jag verkligen kunde klara av det, kort innan jag tog studenten sommaren 2021, övertänkte det så pass länge så att jag övertänkte det och fick dåligt samvete om mig själv och sket i det, har personlig intresse för programmering, nätverksrelaterade saker, säkerhet etc men varje jävla företag kräver X år erfarenhet även om jag skickade med de saker jag enbart kunde göra på min ände. Jag hade bara min dator att arbeta med så jag gjorde några VMs (Virtual Machine) d.v.s virtuella datorer, skickade med genomgripliga filer likadant med bilder av all kod jag skrev, använder VS Code och Sublime text, för Ansible skrev jag det i C# och Python och använde PuTTy för att sätta upp linux os för mina VMs men ingen tog in mig, spolar fram tills nu idag letar jag fortfarande efter jobb inom IT-området, bor fortfarande i pappas hus men han har flyttat ut-ish och hjälper till bonusmamman med hennes sommarvilla.

Har haft många idéer som båda har ifrågasatt mig om hur jag ska få vissa grejer att fungera som har fått mig att trycka ner mig själv. Är inte redo för vuxenlivet även om jag har blivit dåligt uppfostrad, när jag flyttade ut hade pappa cirka mindre än 4 år på sig att få mig in på rätt väg men här är jag. Innerst inne så ångrar jag att jag inte kan känna stolt över mig själv och att jag känner mig som en besvikelse, ångrar en massa saker som jag inte har nämt här men hela skiten är tamigfan långt nog, ångrar mest av allt är att jag inte säger om det är något till honom innan eller tills det blir skit, har alltid haft svårt med det.

Han har tjatat på mig att ingen fråga är för dumm och att det är bara att komma ut och fråga/prata om det är något. Jag kan inte allt men jag har svårt att förstå vissa grejer, är ingen läkarexpert häller men för er som är kunniga inom psykiska diagnoser så skulle jag uppskatta om ni kan klartydligs vissa saker här som alla kanske inte förstår 💀 är själv medveten om hur jag kan vara ibland.