Halloj, har en partner med diagnostiserad PTSD som spökar ibland.
Visar sig främst när hon mår dåligt över något eller när vi är osams och det leder till att hon ”stonewallar” mig. Alltså stänger av och inte vill kommunicera.
Hon är medveten om det och jag med, men ibland har jag så svårt att inte ta det personligt som bara gör allting värre då jag känner att det är lönlöst att försöka nå fram.
Hur fan ska jag tänka för att inte ta illa upp, eller även om jag gör det att fortsätta försöka? För jag vet egentligen att det är det jag behöver göra.
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Joina vår Lemmy-gemenskap på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/ssvenko at 2023-07-09 09:30:34+00:00.
Uttifnutt at 2023-07-09 15:21:08+00:00 ID:
jraa8fiOckså PTSD-diagnostiserad, som har svårt att kommunicera när jag upplever att det kan bli konflikt, även om så inte är fallet.
Jag har alltid haft problem med att konfrontera, och om jag tolkar ”stonewalla” rätt, så har jag definitivt stora sådana tendenser. Blir som en hare som stirrar på billjus i natten och hjärnan blir fullkomlig kaos med kortslutning och storm samtidigt.
För ett halvår sedan fick jag en partner som gör precis allt rätt. I början kunde det ta honom en timme eller mer att få mig att börja prata när vi stötte på potentiella problem. Numera tar det snarare 10-20 minuter, typiskt sett.
Det han gör som hjälpt så ofantligt, är att ta det väldigt lugnt. Han sitter ner bredvid, han är tydlig med att han inte är arg eller dömer mig. Att allt jag känner är okej och att inget farligt kommer hända. Han pratar sakta och varmt, och fokuserar på att få mig lugn. Börjar med kramar, om jag inte har för mycket PTSD just då, och jobbar därifrån.
Eftersom jag har svårt att prata, slutar det ofta med att han får gissa sig fram. Ja/Nej-frågor, liksom. Till slut brukar jag kunna svara på dem. Utöver det, försäkrar han hela tiden om att det jag känner/problemet jag upplever inte är fel och att det jag tror är en stor konflikt inte är något att vara rädd för, så att jag inte blir för skraj för att kunna svara på frågorna. Men han säger alltså detta väldigt lugnt och snällt, och inte det minsta uppgivet eller anklagande.
Har haft PTSD i snart 10 år och det här är det enda som haft relativt snabb effekt i just det här sammanhanget. Min partner får mig att känna mig trygg och sedd, och det har varit nyckeln.
Hoppas detta hjälper :-)