Vi är ett kompisgäng som brukar träffas relativt ofta för att hitta på saker som att festa bland annat. Vi är alla i ung 20 års ålder och dem flesta av oss har varit kompisar sen högstadiet. Vi brukar inte prata om politik alls när vi är med varandra men jag vet att nästan alla av oss lutar mer eller mindre åt det ena hållet, så vi håller ofta med varandra i politiska frågor. Men sen har vi den här kompisen som ständigt ska prata politik och ofta tar upp det från ingenstans när vi pratar om annat. Han har på senare år bröjat luta sig väldigt mer åt det motsatta hållet från oss, vilket inte är problemet i sig. Utan problemet är att ingen av oss vill prata om politik, varken med han eller någon annan av oss och speciellt inte på fester, och han verkar endast pratat om det för att skapa konflikt eller för att få en reaktion av oss då han vet att vi inte brukar hålla med honom.
Hur ska jag göra för att få honom att sluta? Det har pågått mer eller mindre I kanske två år nu och jag vet att flera i kompisgänget börjar gilla honom mindre. Vi är fortfarande bra kompisar och jag har känt han längst av oss men även jag börjar bli ganska less.
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Joina vår Lemmy-gemenskap på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/Any-Hat-4442 at 2023-07-08 09:55:46+00:00.
Any-Hat-4442 (OP) at 2023-07-08 10:05:07+00:00 ID:
jr4wzqhJag vet att han mår dåligt av lite olika anledningar och det pratar vi om ibland, jag vet dock inte om det politiska läget är en av dom. Men ja kan vara värt att fråga.
rackarhack at 2023-07-08 10:28:34+00:00 ID:
jr4yo5eJag tror på att du ska säga det till honom att inte bara du utan de andra tröttnat på när han pratar politik enskilt. Det kan kanske, beroende på hans personlighet, kännas lite jobbigt att höra det i grupp.
När mitt liv gick i kaos under pandemin så pratade jag om hur skit mitt liv var med min familj hela tiden och då sa min syster till mig att hon inte ville höra om hur fel allt blivit eller hur dåligt jag mår (hon sa det inför hela familjen) så nu berättar jag aldrig mer för henne om mitt liv eller hur jag mår.
Jag håller det mot henne, absolut, det har skapat ett avstånd mellan oss. Jag behövde folk att klaga till när allt körde ihop sig men hon var inte där för mig då/villig att lyssna.
Idag kommer hon ibland med åsikter kring mina val men jag lägger ingen vikt vid hennes åsikter för hon har ärligt talat ingen aning om hur jag har det. Det är bara störigt när hon ska förklara för mig att jag borde göra si eller så. Men jag låter det gå in genom ett öra och ut genom andra bara.
Hur som helst, det funkade för min syster att säga till. Nu trivs hon när vi umgås i familjen för alla är "positiva" och "glada". Om du säger till er kompis tror jag du och dina kompisar kan börja trivas i er politiska kompis sällskap igen.
AttTankaRattArStorre at 2023-07-08 18:34:52+00:00 ID:
jr6km48Du har aldrig funderat på om ditt ventilerande och ruminerande kring ditt "kaos" kanske faktiskt var lite i överkant, och att din systers reaktion - kanhända bristfälligt formulerad - ändå var befogad? Du låter fruktansvärt bitter trots att du (till synes) inte riktigt har förtjänat att ha den inställningen gentemot din familj, den typen av emotionellt stöd som du verkar ha varit ute efter finnes främst hos en psykolog (alternativt hos en oerhört tålmodig partner/vän).
rackarhack at 2023-07-08 22:59:21+00:00 ID:
jr7l69nJag fattar att det var tjatigt att lyssna på, men jag hade aldrig uttryckt mig så som hon gjorde.
Om det var i överkant är subjektivt men jag kunde inte tänka på något annat än mitt kaos iaf. Situationen var den att jag var ny student men hade blivit av med mitt boende (dessutom på felaktiga grunder) dagen innan skolstart och var alltså bostadslös inför skolstart. Första natten sov jag väldigt motvilligt hos en manlig student men han tafsade på mig så natten efter sov jag på en gräsmatta. Därefter i en offentlig byggnad.
Min syster orkade inte höra när jag klagade på att jag hade sovit max 2h, inte hade nånstans att duscha, inte kunde laga mat, inte kunde ladda telefonen, inte kunde ladda datorn, inte kunde plugga pga la all tid på att leta boende.
Jag var väldigt negativ och det förstörde hennes humör sa hon och bad mig sluta prata om mina problem hela tiden.
Jag tog illa upp men sa ok och slutade säga negativa saker inför henne.
Hon har rätt dålig koll på mitt liv numera och jag på hennes, fast jag har ändå bättre koll på hennes än tvärtom får man säga. Hon är förresten bostadslös själv för tillfället (hon har hyrt ett förråd där hennes grejer ligger och själv sover hon på soffan hos olika kollegor - detta pga hennes hyresvärd hyr ut veckovis till sommargäster som betalar mer varje sommar så hon måste flytta ut 3 månader/år).
Jag är framförallt bitter på min pappas agerande under min bostadskris skulle jag säga. Min syster är jag nog mer bitter på för annat.
Hur som helst är det ett överspelat kapitel.