/r/Sweden

Babar7 (OP) at 2023-07-06 12:22:00+00:00 ID: jqvpxgu

Oumar vårdar sin son som sköts av misstag – nu får han panta burkar för pengar till mat

Oumars son är en av dem som råkat hamna i skottlinjen när skjutvapenvåldet mellan gängkriminella ökat.

Han sköts som 16-åring med åtta skott på väg hem från fotbollsträningen. Pojken överlevde – men Oumar, som vårdat honom, har kämpat med försörjningen.

– Jag skäms för att berätta, men ibland har jag fått leta pantburkar för att ha råd med mat till oss.

Det är onsdag eftermiddag i en förort söder om Stockholm. Oumar slår ut med händerna och säger att han gärna bjudit på någonting, men han är mitt i en flytt. I vardagsrummet står en soffa, två stolar och ett soffbord. I övrigt är det kalt.

Flytten har varit efterlängtad, ett försök att få till en nystart och på något sätt röra sig från det som hände i oktober 2021. Då, när Oumars son sköts med åtta skott på väg hem från fotbollsträningen. Vid samma tillfälle sköts en man i 40-årsåldern sköts ihjäl. Polisen tror inte att någon av dem var tilltänkta måltavlor.

Att personer skjuts ”av misstag”, alltså utan att ha varit tilltänkta måltavlor, tros ha blivit vanligare. Exakt hur många som drabbats är svårt att säga eftersom officiell statistik bygger på att man kan konstatera motiv för skjutningen. Det blir svårt i och med att få brott klaras upp – en granskning av SVT från november 2021 visade att bara 14 procent av alla skjutningar som polisanmäldes under 2020 lett till fällande dom. Majoriteten av utredningarna lades ner.

Mikael Rying är kriminolog på polisen. Han har tidigare följt hur många som skjutits ihjäl i gängkonflikter utan att ha varit egentlig måltavla.

– Lågt räknat rör det sig om mellan 25-30 personer sedan 2009. Men jag har slutat räkna, eftersom det blir svårt när så få brott klaras upp, säger han.

Det går inte heller att hundraprocentigt konstatera att fler utomstående drabbas när antalet mord i gängmiljö blir fler, men det finns en del som talar för det:

– Det har blivit allt fler anstiftningsmord där man plockar ut unga killar som inte sällan har drogproblem och bara har sett en bild på den de ska skjuta. Risken för att de ska ta fel person, och råka ha ihjäl någon som är lik personen är påtaglig, säger Mikael Rying.

Jag föll ihop. En kula räcker i min värld. Jag kunde inte tro att han levde. Fler skjutningar sker också på allmän plats i dag än tidigare, vilket gör att även risken för att personer som råkar befinna sig i närheten träffas av misstag ökat.

I lägenheten kommer sonen ut från sitt rum och hälsar med hängande huvud. Han vill inte själv bli intervjuad men säger att det är okej att hans pappa berättar. När sonen går tillbaka pekar Oumar ut ett av ärren.

– Där i axeln gick en av kulorna in.

Då 2021, hade Oumar hört att något fruktansvärt hänt en 15-åring i närheten av deras hem. Han kopplade inte samman det med sin son, som vid tillfället var 16 år. Först utanför sitt avspärrade hus förstod han vem pojken på båren var.

– Jag föll ihop. En kula räcker i min värld. Jag kunde inte tro att han levde.

Efter dådet har sonen svårt att sova, drömmer mycket mardrömmar och har ångest.

– Han vågar inte gå ut utanför porten själv.

Innan drömde pojken om att bli fotbollsproffs. I dag kan han inte längre spela fotboll, balansen är för dålig för det. Han har inte heller längre lust. Varken med fotboll eller med något annat.

– Nu är han bara hemma, helst vill han att jag ska vara med. Han har kunnat vara i skolan när jag hämtat och lämnat honom, men det har varit svårt eftersom jag ofta jobbar kvällspass.

Skolgången har blivit lidande, och Oumar som är ensamstående blev först av med sitt lagerjobb för att kunna ta hand om sitt barn. Nu jobbar han igen, men står för tillfället med dubbla hyror. Ekonomin är mycket kärv. Han tvekar en stund, men berättar sedan med blicken fäst i soffbordet att det hänt att han fått panta burkar för att ha råd med mat till sig och sin son.

Skotten mot Oumars son, liksom mannen som sköts ihjäl samtidigt, är fortfarande inte uppklarade. Besvikelsen är påtaglig i Oumars röst när han nämner det, liksom bristen på stöd efter dådet. När Oumar sökte ekonomisk hjälp från sin hemkommun fick han veta att han behövde göra sig av med alla sina sparpengar innan han eventuellt kunde få pengar.

– Jag har aldrig tagit emot bidrag. Jag betalar skatt och gör rätt för mig. Jag har inte ens tagit a-kassa utan tycker att man ska spara själv till ifall man är mellan jobb. Men att samhället inte kan hjälpa mer när min son skjuts?

Nu går sonen i terapi veckovis. Även det kostar – något Oumar vänder sig emot.

– Det är klart att jag kommer hitta ett sätt att betala. Han är min son. Jag gör allt för honom. Men det är tydligt att Sverige struntar i oss.